inte att leka med

okej okej okej, idag har det hänt massor med saker.
jag, A och B åker in till stan för att köpa jeans och äta lunch. där träffade vi också A och D.
när jeansen är köpta och vi sagt hejdå till A och D åker vi upp för att komma till lunchen. B ramlar i rulltrappan och shit pommes vad allt bara blir pannkaka.
vi kommer in på le donc efter ett noga val av lunch: cheeze och en vatten!
vi äter och äter och när alla våra bordsgrannar har gått (snarare flytt) så kommer några killar varav en har en sveamössa på sig. jag skriker något om min vita fjorremössa och får genast en blick av den äkta fjorren. okej, bra!
när vi sen ska gå så ger dom oss VERKLIGEN blicken, och vi vinkar tillbaka som jätteglada turister.
nu till det värsta.
vi åker hem, en aning förlamade av allt skratt. tåget är rätt packat men B vill så gärna sitta så hon gör det. jag drar med mig både B och A till dörren ändå, men nej båda vill sitta. A slår sig ner smidigt medan B trillar över en kvinna i 30årsåldern. hon gråter och slår händerna för ansiktet för att hon skäms så mycket, A skrattar och jag kommenterar hur roligt det här är, så alla på hela tunnelbanan hör. jag är som vanligt rätt cool och måste stå upp. men, vad händer?
plötsligt glider min sko ifrån mig och jag ligger på det äckliga, blöta och vidriga golvet. det känns som jag ligger där i hundra år, och så har jag panik. jag vill inte resa på mig för det var så jävla pinsamt. ALLA i hela tunnelbanan antingen
a) skrattar med mig.
b) skrattar åt mig.
c) tycker att jag är en värre förorenare än en bil
(tack pappa).
tillslut reser jag mig upp och ja vad tror ni? mina byxor har spruckit. lycka lycka lycka, jag AVLIDER!

till slut befinner vi oss på lidingö och ska ta oss upp för 200 trappsteg. A och B känner sig som två smörklickar i en ocean av milda culinesse men jag är fortfarande vaken. några killar, typ sju år, kommer från ingenstans och går i sidled med mig. jag går snabbare, dom går snabbare. jag springer, dom springer. jag får panik, slänger min väska i marken (förlåt kameran). sen springer vi, jag i täten, uppför alla dessa trappsteg. okej..

och nu har jag ändå inte nämnt allt. tanten, alla dessa smygfisar till alla älskade fjortisar osv osv osv.

tack för mig (bilder kommer i ett mindre seriöst inlägg)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0